Vet inte varför, men kom att tänka på när jag sökte visum åt Makthaverskan när dom skulle till USA första gången. Såhär i efterhand fattar jag inte att jag orkade med det. Vi hade massa problem, vi hade en jättejobbig handläggare för det ärendet. Vi höll på nio och en halv månad. I början var det ju inte superintensivt, men sista tre-fyra månaderna jobbade jag typ all vaken tid. Det var rätt mycket annat jobb också, så först jobbade jag en vanlig arbetsdag, typ nio till fyra, och då kom dom i USA till jobbet, jag hade massa hjälp av dels det amerikanska skivbolaget, men också en advokat i New York. Och så bokningsbolaget. Och så jobbade jag till typ midnatt, när dom gick från jobbet. Ibland höll vi på ännu längre, till två på natten. Jag var helt slut där, det höll på så i flera månader. Sista månaden hade vi ett par advokater i London som jobbade med det, som var på jobbet astidigt, så ofta hade jag första skypemöten typ halv åtta på morgonen, och sista vid typ två på natten. Det var helt fruktansvärt faktiskt. Sen fick vi åka till Wien en vecka, för att det skulle gå snabbare på ambassaden där än i Stockholm. Så vi fick inte användning av våra dyra flygbiljetter, utan fick köpa nya dyra biljetter till Wien. Där bodde vi på det billigaste sunkigaste hotellet vi kunde hitta. Klockan ett på eftermiddagen skulle vi vara på ambassaden för att se om det var klart, och isf skulle vi dra till USA på en gång. Det tog sju dagar innan det blev klart, om jag minns rätt. Det var för jävligt. Efter vi fick reda på att det inte var klart så hade vi inget att göra förrän dagen efter klockan ett, då vi skulle tillbaka. Och vi hade inga pengar, vi hade redan lagt en bra bit över hundra tusen på visumansökningar, flygbiljetter och annat. När dom väl fick visum så kändes det nästan bara hopplöst. Vi var så slut så att vi typ bara ville åka hem. Men vi skyndade oss till hotellet, dom packade sina grejer, och mina också har jag för mig, medan jag bokade biljetter till New York. Vi behövde ta en taxi till flygplatsen typ en timme senare för att hinna med, och det tar ju ett litet tag att fylla i passuppgifter och boka byten och skit för sex pers. Det var väldigt stressigt. Och så skulle vi säga till Chase att han skulle hämta oss på flygplatsen typ åtta timmar senare och att vi äntligen skulle åka. Vi hade missat dom första kanske fyra-fem spelningarna eller nåt sånt, vilket också gjorde att vi låg efter i resväg. Så när vi kom till New York, typ elva på kvällen, så skulle vi åka direkt till Washington DC för att sova där. Dagen efter blev det en extremt lång körning, sov bara tre timmar typ, och på kvällen kom vi fram till första spelstället, om jag minns rätt, med typ en timmes marginal innan spelningen började. Det var sjukt jobbigt, men efter det hade vi en väldigt bra och rolig turné, även om det också var bland det jobbigaste jag gjort också. Och på slutet, när det var typ sex-sju dagar kvar, så fick jag reda på att mamma var sjuk, och efter det var det väldigt jobbigt och tråkigt mest.

Jag vet inte varför jag kom att tänka på det här nu, men jag är otroligt glad att jag inte jobbar så hårt längre. Det funkar ju inte, man mår ju piss av det. Det var samma med Knarrholmen, det var förjävligt sista månaderna, jobbade liksom sju på morgonen till midnatt, i flera månader i streck, och sen avslutas allt med festivalen där man sover två timmar per natt i en vecka, och inte hinner äta och så. Gud vad skönt det är att inte jobba så mycket längre. Ska verkligen försöka att aldrig göra det igen.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: